Where did the pain go?
En av dessa mörka novemberkvällar när jag traskar hemåt upptäcker jag att jag inte har en enda deppig låt på min "mp3-spelare". Jag hittar på sin höjd något halvirriterat eller småsentimentalt men inte en enda riktigt sorglig låt. När jag hämtat mig från chocken är jag redan hemma och beslutar mig för att det är dags att lägga in lite ny musik i mpn. Där stöter jag på nästa problem: inte heller på datorn hittar jag vad jag söker. Till sist hittar jag Syleena Johnsons första skiva Love Hangover. Mörkare än så kan det knappast bli - men den är ju från -98!
Jag hittar ingen annan förklaring till att jag plötsligt inte har någon ny deppig musik än att den inte finns längre. Fanns den så borde jag ha sökt reda på den. Men alla gamla godingar har ju blivit så lyckliga. Och alla debutanterna dansar och ler. Livet är en fest. Inte ens Syleena kan man lita på längre. Såhär kan vi väl inte ha det?
/Alva