Soulbloggen

Under Monica Zetterlund-perioderna kan jag aldrig lyssna på hela skivor i taget.

Annars kan man ju ha perioder när man lyssnar på en viss skiva.

Men det räcker med en låt i taget. Med Monica alltså. Det är allt jag kan smälta. En låt i taget. I november-december eller nåt lyssnade jag på Om igen (ett avlägset sorl) i tre veckor – om och om igen. Så för några dagar sedan kände jag för att höra Mannen från igår. Så var den där. Ensam i låtlistan.

I alla fall kommer jag att tänka på det här med att det görs förhållandevis lite svensk musik på svenska nuförtiden. Kritiken mot det är ofta lätt att sympatisera med. Det är skumt att fler inte kan skriva låtar på sitt modersmål. Men det blir som en ond cirkel. På Monica Zetterlunds tid fanns det bra svenska texter. Det fanns förebilder. Det fanns texter som de hon sjöng. Det fanns de som använde det svenska språket i stora låttexter. Nu finns inte det där mer.

Det finns fantastisk svensk lyrik och skönlitteratur och även om svenskan på många sätt är hotad inom det högre utbildningsväsendet och företagslivet i Sverige har den än så länge hyfsat stark ställning även där. På alla plan i det sociala livet används än så länge svenska mer än andra språk i Sverige. Den domän där det är riktig kris är ju musiken!

De enda svenska låttexterna som skrivs numera är hitmakarnas verk i vilka orden likt de i musiken i Orwells 1984 verkar ha slumpats i rad av en maskin som vet vad som säljer. Och de flesta underjordsartister jag hör som sjunger på svenska verkar mest försöka kopiera det där. Hitta ord som inte betyder något. Själv tycker jag ibland när jag skriver att orden har blivit så laddade. När ingen använder dem mer blir de för starka.