vin & sprit
Jag har börjat tröttna så smått på "Deliver Me". Den låten ligger nämligen efter "Water" på Rahsaan Pattersons nya Wines & Spirits, och "Water" är så obeskrivligt ljuvlig att jag inte kan låta bli att lyssna på den om igen. De andra låtarna har jag knappt hört (förutom "Deliver Me" då, varför finns det ingen vettig repeatfunktion på vår fina harman/kardon-cdspelare?) men "Higher Love" är den klockrent typiskt käcka Rahsaan Patterson. Just den sortens låtar som är superglada utan att bli jobbiga är han kanske bäst på av alla...
Albumtiteln är lite lustig med tanke på att åtminstone jag har kommit att förknippa Rahsaan Patterson rätt mycket med just sprit. När han besökte Stockholm för några år sedan drack han nämligen en hel del whiskey. Under eftermiddagen när han höll intervjuer drack han glas på glas - själv drack jag Ramlösa och stammade - och under konserten några timmar senare var hans berusningsgrad därefter.
Kanske var det Crown Royal? Inte trodde man (jag) att Jill Scott skulle börja med spritreklam i sina låtar men mycket ska man höra innan öronen trillar av. Och visst får hon göra det, så länge låtarna blir så bra ... Eller som morfar skulle ha sagt: Det lägger vi oss inte i, sa gumman som gjort på sig i sängen.
Annars är det rätt kul att typ alla låtar på The Real Thing handlar om hur skönt hon har det i sängen (undantagen har titlar som "Celibacy Blues" och "Wanna Be Loved" och är himla bra de med) särskilt när man går ute bland folk med skivan i snäckorna och tänker att ni skulle bara veta vad jag lyssnar på ... Det är också rätt lätt att tänka på Jill Scott som ett viktigt feministiskt inslag i musikbranschen, eller i hela populärkulturen ... Phillys svar på Kerstin Thorvall, typ.
Nu undrar jag mest hur Amel Larrieuxs nya, Lovely Standards, låter!