Soulbloggen

Esbjörn Svensson är död. Han kommer att hyllas de närmsta dagarna i dagstidningar och på bloggar, och under månader framöver i musikpress och radio. Men inte nog med det, han kommer att bli ihågkommen i många år framöver, han kommer att skrivas in i historieböckerna. Inte för hans plötsliga och alltför tidiga död, utan för hans stora musikgärning medan han levde.

Min hyllning får bli att citera några rader jag skrev om E.S.T:s konsert på jazzfestivalen i Stockholm år 2004. Om jag inte minns fel är det enda gången jag sett dem live. Det är en av de bästa jazzspelningar jag varit på. Jag minns den fortfarande. Den var enorm. Jag skrev:

Deras musik är utan tvekan den mest nyskapande på festivalen. Den är lekfull men allvarsam. Stillsam men utforskande. När det är som bäst är E.S.T. inte ett band, de är en själ. Ibland hycklande, ofta dubbeltydig, men en själ med klara tankar och drömmar som alla andra.

Före denna konsert hade jag min vana trogen dissat bandet bara p.g.a. hypen. Ett band som alla gillar kan ju inte vara bra! Men efter detta kunde jag inte värja mig längre; sedan juli 2004 har jag varit en del av den vida, breda, heterogena kretsen av helhjärtade E.S.T.-fans. En av Sveriges största musikskapare genom tiderna är borta, så känns det. Vila i frid.