Soulbloggen

Kjell Alinge skrev fint igår i Eldoradobloggen om nyfikenheten, glädjen att upptäcka ny musik.  "Det nya saknar betyg, vilket borde vara underbart." Men hur musikjournalistiken sektat ner sig och blivit så inskränkt, förlorat den där nyfikenheten.

Och det är ju sant att musikrecensionssidorna är det mest förutsägbara i hela min dagstidningen (och då är ändå konkurrensen verkligt hård ...). Även litteraturjournalistiken är inskränkt men där händer det i alla fall att man hittar något nytt. Varför läser man egentligen musikrecensioner numera? För att skratta åt sågningarna kanske - de är oftast de mest välskrivna.

Men det finns alternativ till etablerad svensk musikjournalistik. De där nättidningarna vi skrev åt på 00-talets början finns inte kvar, men det finns bloggar (tipsa gärna ...). Det finns myspace. Här och där finns det faktiskt en engagerad och nyfiken själ inom musikbranschen. Men framför allt finns det en musikjournalistik utanför Sverige. Det är synd bara att den är så osynlig här. Den borde översättas.

Kanske nöjer vi oss med sekteriet. Vi orkar inte upptäcka något nytt. Det finns onekligen en enkel och ljuv tjusning i att älska det "rätta" och hata resten. Kanske har ingenting hänt sedan Killinggängets Expressen Fredag-parodier. Det är bara frisyrerna som är nya.