Soulbloggen

Jag har rensat ut gamla tidningar. Ett gäng The Source från 2001 och 2002. Gidappa. Sonic. Och så ett par tidningar som jag inte klarade av att slänga; några nummer av en gratistidning som delades ut i Malmö ett tag och som jag skrev ett par texter i.

När jag bläddrar fram de här texterna, som jag alltså inte läst sedan de kom i tryck hösten-vintern 2003, alltså för drygt fem år sedan, är jag redo med pinsamhetsminen. Jag tänker: jag var bara 18 år.

Men det som slår mig när jag läser dem är att de är motsatsen till pinsamma. De är bra. Riktigt bra. Bättre än exempelvis något jag skrivit på den här bloggen.

Det har tagit flera dagar, kanske en vecka, att skriva den här texten. Den har trängt sig på i medvetandet men jag har inte tagit mig för att skriva ner den. Förrän jag skrev ett par meningar häromkvällen när jag kom hem från ett dansgolv någonstans, ett sådant där svettigt, seriöst, danspålivochdöd-golv. Men det var sent, och jag var trött, så jag slog ihop datorn och gick och la mig.

Men nu sitter jag här igen och försöker få fram det, försöker förstå vad det är vad jag vill säga.

Tills min man skall gå till jobbet och jag måste gå ut i hallen och krama och dansa honom hejdå (till Klara Kazmi) innan jag kan sätta mig igen.

Det som fanns i de där texterna och som till stora delar gått förlorat i övergången till bloggandet var dels research och allmän insatthet. Men det var annat också. Det var en språklig driftighet och lekfullhet som efter fem terminer på Institutionen för nordiska språk och massor av läsning ersatts av ökad medvetenhet och känslighet, på gott och ont. Jag skulle i dag, efter att ha läst Teresa av Avila och gänget, aldrig i livet påstå att det finns ”mystik” i Meshell Ndgeocellos musik. Men när jag nu läser det i en av de där gamla texterna tycker jag ändå att det är bra.

Men den tredje och största grejen jag ser i de där texterna och inte längre känner igen mig i är helt enkelt en sorts inställning. Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och kalla det naivitet, men det är inte det det handlar om. Jag var inte naiv. Men jag trodde verkligen på det här med soulmusiken. Det var som en sorts mission, att sprida den goda musiken till folket.

Faktum är ju att jag blivit mer trosviss sedan dess, inte mindre. Men vad gäller musikbranschen har jag blivit tvivlare. Och pressen med, för den delen. Jag orkar inte ens läsa recensioner längre. När jag gör det skäms jag och blicken sjunker. Nästan ingenting handlar om själva musiken, om vad den gör med människan som hör den. Och de artister som öht kommer till recensionssidorna gör det för att de blivit skickligt marknadsförda. Hur orkar man delta i det där?

När jag går med de här tankarna börjar han rensa bland gamla vinylskivor också. Jag tittar igenom de bortsorterade, de som ska säljas - om det går, vem köper begagnade hiphoptolvor från 2001? Vem utom sextiotalsnostalgikerna går i skivbörser nuförtiden?

Mitt i allt det här kommer Mohammed Alis Processen. Och med den här bakgrunden känns den så hoppingivande. Det är som att de kör över både tvivel och ytlighet och bara tror på att det de gör faktiskt betyder något. Jag tror att det här är den sista hiphopskivan i mitt liv. Soulen får stanna ett tag till.