Kontraster
Att lyssna på Abdullah Ibrahims African Market medan man vädrar sina slemfyllda luftvägar på promenad mellan de uppsaliensiska biblioteken är visserligen njutbart. Ibland är kontraster precis vad som behövs. Escapism... Men ännu hellre sitter jag hemma och lyssnar på två efterlängtade comebackalbum: Ledisis Lost and Found och Donnies The Daily News.
Lost and Found är Ledisis storbolagsdebut. Hennes säregna sång har till slut tagit sig in även till Verves fina korridorer. Effekten av övergången är ungefär vad man kunnat förvänta sig: allt är lite mer slätstruket än förr. Framför allt låtarna; Ledisis frasering och ständiga scattande är kvar, tack och lov. Det som är mest förvånande är att jag faktiskt inte är så väldigt besviken. Är det någon som kan göra trista låtar intressanta är det Ledisi. Dessutom får hon hjälp av Rahsaan Patterson på minilåten We are One, och Karen Briggs stråkar ger det annars så ooriginella titelspåret lite extra Ledisisvärta.
Annars är det just de där känslorna som mest uppenbart gått förlorade. Å andra sidan är låtar som vackra In the Morning mer lyssningsvänliga än de helt brutalt superhemska låtarna som satte sig från debuten Soulsinger. Papa Loved to Love Me, Coffee och de där. Det finns en sådan enorm spänning i Ledisis röst att den inte behöver avancerade melodier eller svåra texter. En klassisk text som In the Morning (Tänk att morgonen alltid står för avsked just i låttexter ... Aldrig får den symbolisera början av något, som i andra texter.), på en enkel liten refräng som sångerskan kan improvisera på bäst hon vill, blir en låt som är precis lagom plågsam och behaglig på samma gång. Så blir denna skiva ett komplement till hennes tidigare material ... Och något man faktiskt kan sätta på i alla möjliga olika sammanhang utan att förstöra stämningen. Att sätta på Soulsinger i bakgrunden när man hade folk hemma vore ju ungefär som att börja skrika högt och oupphörligt mitt under en föreläsning.
Donnie går snarare åt andra hållet på sin andra skiva, det vill säga han utvecklar sin särprägel. Men det är inte musikaliskt han nischar sig utan tematiskt, och det känns som att det sker på bekostnad av trallvänligheten. Alltihop verkar lite hafsigt och ogenomtänkt; han har hittat något låtbyggarkoncept som han kör med rakt av i varenda låt och det blir lite tjatigt efter ett tag med alla gospelkörer och dubbleringar, särskilt när man vet vad hans röst kan göra om den får vara ifred. På 911 till exempel är den jättefin när den sjunger "I'd trade the World Trade to spend some time with you" o.s.v.
Kärlekstexterna har lämnats bort helt och hållet den här gången och lämnat företräde för ämnen som incest, läkemedelsindustrins förtryck av fattiga amerikaner och barnamorden i Atlanta. Titelspåret knyter ihop det hela: "you will be singing the blues when you hear the daily news". När han lämnar samhällskritiken i Suicide blir det bara pinsamt; han vill ju väl men kommer garanterat inte övertala någon att fortsätta leva med raden "suicide makes the karma bad", käckt ackompanjerad av en flöjt.
Kanske är det bara så att The Daily News behöver lite mer tid på sig än The Colored Section, som ju var både omedelbar och genialisk på samma gång. Donnie får det fortfarande att svänga, och framför allt är han fortfarande så genomsympatisk och trevlig att man bara vill ge honom en stor kram.
Lost and Found är Ledisis storbolagsdebut. Hennes säregna sång har till slut tagit sig in även till Verves fina korridorer. Effekten av övergången är ungefär vad man kunnat förvänta sig: allt är lite mer slätstruket än förr. Framför allt låtarna; Ledisis frasering och ständiga scattande är kvar, tack och lov. Det som är mest förvånande är att jag faktiskt inte är så väldigt besviken. Är det någon som kan göra trista låtar intressanta är det Ledisi. Dessutom får hon hjälp av Rahsaan Patterson på minilåten We are One, och Karen Briggs stråkar ger det annars så ooriginella titelspåret lite extra Ledisisvärta.
Annars är det just de där känslorna som mest uppenbart gått förlorade. Å andra sidan är låtar som vackra In the Morning mer lyssningsvänliga än de helt brutalt superhemska låtarna som satte sig från debuten Soulsinger. Papa Loved to Love Me, Coffee och de där. Det finns en sådan enorm spänning i Ledisis röst att den inte behöver avancerade melodier eller svåra texter. En klassisk text som In the Morning (Tänk att morgonen alltid står för avsked just i låttexter ... Aldrig får den symbolisera början av något, som i andra texter.), på en enkel liten refräng som sångerskan kan improvisera på bäst hon vill, blir en låt som är precis lagom plågsam och behaglig på samma gång. Så blir denna skiva ett komplement till hennes tidigare material ... Och något man faktiskt kan sätta på i alla möjliga olika sammanhang utan att förstöra stämningen. Att sätta på Soulsinger i bakgrunden när man hade folk hemma vore ju ungefär som att börja skrika högt och oupphörligt mitt under en föreläsning.
Donnie går snarare åt andra hållet på sin andra skiva, det vill säga han utvecklar sin särprägel. Men det är inte musikaliskt han nischar sig utan tematiskt, och det känns som att det sker på bekostnad av trallvänligheten. Alltihop verkar lite hafsigt och ogenomtänkt; han har hittat något låtbyggarkoncept som han kör med rakt av i varenda låt och det blir lite tjatigt efter ett tag med alla gospelkörer och dubbleringar, särskilt när man vet vad hans röst kan göra om den får vara ifred. På 911 till exempel är den jättefin när den sjunger "I'd trade the World Trade to spend some time with you" o.s.v.
Kärlekstexterna har lämnats bort helt och hållet den här gången och lämnat företräde för ämnen som incest, läkemedelsindustrins förtryck av fattiga amerikaner och barnamorden i Atlanta. Titelspåret knyter ihop det hela: "you will be singing the blues when you hear the daily news". När han lämnar samhällskritiken i Suicide blir det bara pinsamt; han vill ju väl men kommer garanterat inte övertala någon att fortsätta leva med raden "suicide makes the karma bad", käckt ackompanjerad av en flöjt.
Kanske är det bara så att The Daily News behöver lite mer tid på sig än The Colored Section, som ju var både omedelbar och genialisk på samma gång. Donnie får det fortfarande att svänga, och framför allt är han fortfarande så genomsympatisk och trevlig att man bara vill ge honom en stor kram.