Soulbloggen

I vardagsrummets ordentliga, fina högtalare är det nog e.s.t:s Leucocyte som spelats mest under hösten.

Men i de halvtrasiga lurarna som följer med på promenaderna kors och tvärs hit och dit genom under mellan bort och hem, där har Camille varit uppriktigast, närmast.

Hör bara på den här så förstår ni.

Och se sedan på alla hennes videos, de ligger där allihop. Missa inte Money Note. Kolla på liveklippen också.

Hon använder rösten och prövar sig fram med stämmor på ett sätt som kanske kan påminna lite om Zap Mama. Men den jämförelsen känns mest som ett tvång. Det är underligt att inte fler gör sådant. Hon är hur som helst mer postmodern än Zap Mama. Orkar inte förklara på något annat sätt vad jag menar, inte just nu i alla fall.

 Och så ser hon ut såhär:

Kjell Alinge skrev fint igår i Eldoradobloggen om nyfikenheten, glädjen att upptäcka ny musik.  "Det nya saknar betyg, vilket borde vara underbart." Men hur musikjournalistiken sektat ner sig och blivit så inskränkt, förlorat den där nyfikenheten.

Och det är ju sant att musikrecensionssidorna är det mest förutsägbara i hela min dagstidningen (och då är ändå konkurrensen verkligt hård ...). Även litteraturjournalistiken är inskränkt men där händer det i alla fall att man hittar något nytt. Varför läser man egentligen musikrecensioner numera? För att skratta åt sågningarna kanske - de är oftast de mest välskrivna.

Men det finns alternativ till etablerad svensk musikjournalistik. De där nättidningarna vi skrev åt på 00-talets början finns inte kvar, men det finns bloggar (tipsa gärna ...). Det finns myspace. Här och där finns det faktiskt en engagerad och nyfiken själ inom musikbranschen. Men framför allt finns det en musikjournalistik utanför Sverige. Det är synd bara att den är så osynlig här. Den borde översättas.

Kanske nöjer vi oss med sekteriet. Vi orkar inte upptäcka något nytt. Det finns onekligen en enkel och ljuv tjusning i att älska det "rätta" och hata resten. Kanske har ingenting hänt sedan Killinggängets Expressen Fredag-parodier. Det är bara frisyrerna som är nya.

I dagens DN hade de satt Nanushka Yeaman på att recensera Fiddler/Sly&Robbie. Den sista meningen var riktigt pinsam:

Ändå bevisar Amp Fiddler med medelmåttiga melodier och sporadisk falsksång varför han trots hajp aldrig tagit sig till den absoluta neo soul-toppen.

Ungefär som att framgång skulle ha något med begåvning att göra ... (Och förresten, så hajpad har han väl aldrig varit?)

Annars håller jag med henne om att Sly & Robbie har fått för lite utrymme.

Agnes tipsade om lilla fina Brown Sugar, som ni kan lägga till under bokmärken i stället för denna sega, gråhåriga blogg. Bland annat har de skrivit en hel del om Jazmine Sullivan, som sjunger ganska mycket som Lauryn Hill och faktiskt lyckades konkurrera ut Raphael Saadiq som kvällens godnattsångare.