Värkar
Syleena Johnson släppte ju sin Chapter 4:Labor Pains härom månaden på sitt "Aneely Records". Jag sprang över den här sågningen, som är både intressant och välskriven, och det slog mig att jag ju ändå måste kommentera detta.
Chapter 4 är ju utan tvivel Syleenas rent objektivt sett sämsta skiva någonsin. Jag tycker fortfarande att hon började på topp med Love Hangover (This Time Together by Father and Daughter var lite väl bluesig och plojig för min smak men i och för sig intressant), fortsatte på hög nivå med Chapter 1 och sedan har nivån åkt ner ett snäpp för varje album - men alltid haft åtminstone ett par höjdarspår på varje skiva.
Jag minns att hon i början av karriären brukade tillfrågas i intervjuer om varför hon inte gjort någon cover på pappas Is it Because I'm Black. Och att hon svarade att det kommer. Att hon skulle göra det när hon mognat lite. Man fick känslan av att hon liksom inte tyckte att den platsade bland det där som recensenten ovan ("controversy") kallar "nonsensical, immature, shallow, explicitly sexual lyrics".
Nu helt plötsligt ligger den där, bland de mest nonsensartade texterna någonsin (För jag kan hålla med om att de där texterna har tappat sin charm lite, blivit lite mer slentrianartade med tiden. Förr älskade jag dem - för att de trots sin banalitet var så fulla av en verkligt plågsam värk.) - jag vet inte om Syleena glömt bort sin forna inställning eller om hon helt enkelt struntar i den. Is it Because I'm Black är hur som helst skivans bästa spår. Hon kommer till sin rätt här, med sin frasering, sin känsla och styrka.
Svårare har hon på resten av skivan som verkligen präglas av sunkigt, trashigt låtmaterial. Den här musiken är ungefär så okreddig och smaklös som musik kan bli. På fotografierna i omslaget sitter Syleena med förförisk blick, papiljotter i håret och de särade benen i spandextights framför mikron. Det är fult och roligt, men det är ju det som är grejen med henne!
"I wanna be somebody so bad ..." suckar hon fram i Is It Because I'm Black.
"I just wanna be me ..." sjunger hon mer tanklöst i nästa låt.
Shoo Fly försöker återskapa dödsallvaret i de hemska låtarna från början av karriären: Hit on Me, Keep Holding On o.s.v. Den når inte fram, men halvvägs, och det räcker i det här fallet. Man hör att det är Syleena. Det är fint. Your Love är också fin. Syleena sjunger på. Startar sitt bolag och försöker hitta rätt väg. Man måste ju göra misstag ibland för att hitta rätt. Jag tror på henne. Jag skulle vilja höra henne samarbeta med Anthony Hamilton igen. Eller göra en skiva med jazzstandards. Eller gospel. Eller så kommer hon på något ännu bättre. Det kommer. Jag är inte orolig. Bättre att hon sitter vid mikron i det smaklösa köket än att hon är ute och knarkar. Det blir bra det här. Jag litar på dig Syleena. Vi hörs.
Åren gick
Jag har rensat ut gamla tidningar. Ett gäng The Source från 2001 och 2002. Gidappa. Sonic. Och så ett par tidningar som jag inte klarade av att slänga; några nummer av en gratistidning som delades ut i Malmö ett tag och som jag skrev ett par texter i.
När jag bläddrar fram de här texterna, som jag alltså inte läst sedan de kom i tryck hösten-vintern 2003, alltså för drygt fem år sedan, är jag redo med pinsamhetsminen. Jag tänker: jag var bara 18 år.
Men det som slår mig när jag läser dem är att de är motsatsen till pinsamma. De är bra. Riktigt bra. Bättre än exempelvis något jag skrivit på den här bloggen.
Det har tagit flera dagar, kanske en vecka, att skriva den här texten. Den har trängt sig på i medvetandet men jag har inte tagit mig för att skriva ner den. Förrän jag skrev ett par meningar häromkvällen när jag kom hem från ett dansgolv någonstans, ett sådant där svettigt, seriöst, danspålivochdöd-golv. Men det var sent, och jag var trött, så jag slog ihop datorn och gick och la mig.
Men nu sitter jag här igen och försöker få fram det, försöker förstå vad det är vad jag vill säga.
Tills min man skall gå till jobbet och jag måste gå ut i hallen och krama och dansa honom hejdå (till Klara Kazmi) innan jag kan sätta mig igen.
Det som fanns i de där texterna och som till stora delar gått förlorat i övergången till bloggandet var dels research och allmän insatthet. Men det var annat också. Det var en språklig driftighet och lekfullhet som efter fem terminer på Institutionen för nordiska språk och massor av läsning ersatts av ökad medvetenhet och känslighet, på gott och ont. Jag skulle i dag, efter att ha läst Teresa av Avila och gänget, aldrig i livet påstå att det finns ”mystik” i Meshell Ndgeocellos musik. Men när jag nu läser det i en av de där gamla texterna tycker jag ändå att det är bra.
Men den tredje och största grejen jag ser i de där texterna och inte längre känner igen mig i är helt enkelt en sorts inställning. Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och kalla det naivitet, men det är inte det det handlar om. Jag var inte naiv. Men jag trodde verkligen på det här med soulmusiken. Det var som en sorts mission, att sprida den goda musiken till folket.
Faktum är ju att jag blivit mer trosviss sedan dess, inte mindre. Men vad gäller musikbranschen har jag blivit tvivlare. Och pressen med, för den delen. Jag orkar inte ens läsa recensioner längre. När jag gör det skäms jag och blicken sjunker. Nästan ingenting handlar om själva musiken, om vad den gör med människan som hör den. Och de artister som öht kommer till recensionssidorna gör det för att de blivit skickligt marknadsförda. Hur orkar man delta i det där?
När jag går med de här tankarna börjar han rensa bland gamla vinylskivor också. Jag tittar igenom de bortsorterade, de som ska säljas - om det går, vem köper begagnade hiphoptolvor från 2001? Vem utom sextiotalsnostalgikerna går i skivbörser nuförtiden?
Mitt i allt det här kommer Mohammed Alis Processen. Och med den här bakgrunden känns den så hoppingivande. Det är som att de kör över både tvivel och ytlighet och bara tror på att det de gör faktiskt betyder något. Jag tror att det här är den sista hiphopskivan i mitt liv. Soulen får stanna ett tag till.
När jag bläddrar fram de här texterna, som jag alltså inte läst sedan de kom i tryck hösten-vintern 2003, alltså för drygt fem år sedan, är jag redo med pinsamhetsminen. Jag tänker: jag var bara 18 år.
Men det som slår mig när jag läser dem är att de är motsatsen till pinsamma. De är bra. Riktigt bra. Bättre än exempelvis något jag skrivit på den här bloggen.
Det har tagit flera dagar, kanske en vecka, att skriva den här texten. Den har trängt sig på i medvetandet men jag har inte tagit mig för att skriva ner den. Förrän jag skrev ett par meningar häromkvällen när jag kom hem från ett dansgolv någonstans, ett sådant där svettigt, seriöst, danspålivochdöd-golv. Men det var sent, och jag var trött, så jag slog ihop datorn och gick och la mig.
Men nu sitter jag här igen och försöker få fram det, försöker förstå vad det är vad jag vill säga.
Tills min man skall gå till jobbet och jag måste gå ut i hallen och krama och dansa honom hejdå (till Klara Kazmi) innan jag kan sätta mig igen.
Det som fanns i de där texterna och som till stora delar gått förlorat i övergången till bloggandet var dels research och allmän insatthet. Men det var annat också. Det var en språklig driftighet och lekfullhet som efter fem terminer på Institutionen för nordiska språk och massor av läsning ersatts av ökad medvetenhet och känslighet, på gott och ont. Jag skulle i dag, efter att ha läst Teresa av Avila och gänget, aldrig i livet påstå att det finns ”mystik” i Meshell Ndgeocellos musik. Men när jag nu läser det i en av de där gamla texterna tycker jag ändå att det är bra.
Men den tredje och största grejen jag ser i de där texterna och inte längre känner igen mig i är helt enkelt en sorts inställning. Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och kalla det naivitet, men det är inte det det handlar om. Jag var inte naiv. Men jag trodde verkligen på det här med soulmusiken. Det var som en sorts mission, att sprida den goda musiken till folket.
Faktum är ju att jag blivit mer trosviss sedan dess, inte mindre. Men vad gäller musikbranschen har jag blivit tvivlare. Och pressen med, för den delen. Jag orkar inte ens läsa recensioner längre. När jag gör det skäms jag och blicken sjunker. Nästan ingenting handlar om själva musiken, om vad den gör med människan som hör den. Och de artister som öht kommer till recensionssidorna gör det för att de blivit skickligt marknadsförda. Hur orkar man delta i det där?
När jag går med de här tankarna börjar han rensa bland gamla vinylskivor också. Jag tittar igenom de bortsorterade, de som ska säljas - om det går, vem köper begagnade hiphoptolvor från 2001? Vem utom sextiotalsnostalgikerna går i skivbörser nuförtiden?
Mitt i allt det här kommer Mohammed Alis Processen. Och med den här bakgrunden känns den så hoppingivande. Det är som att de kör över både tvivel och ytlighet och bara tror på att det de gör faktiskt betyder något. Jag tror att det här är den sista hiphopskivan i mitt liv. Soulen får stanna ett tag till.