Tristess
Själv har man inte ens orkat skriva en recension av senaste skivan Ma'at mama, men Jenny Aschenbrenner förklarar i dagens DN delvis varför jag tröttnat på Ursula Rucker (och det är ju något jag aldrig kunnat tänka mig, men det är faktiskt så!), i en recension av Ruckers typ tredje eller fjärde spelning på Södra teatern:
"När Philadelphias egen spoken word-drottning Ursula Rucker intar Södra teaterns scen iförd mörka solglasögon, och med sina ord accentuerade av musik som rör sig mellan jazz, hiphop, soul ... behöver ingen tvivla på budskapet. Förtryck, våld, rasism och krig är dumt. Kärleken är det som kan rädda oss. Självklart, men när Ursula Rucker lyfter fram sina arga sanningar med detaljer ur det för jävliga verkliga livet påminns man om exakt varför det tål att upprepas.
Ursula Rucker äger makten över ordens rytm och röstens suggestiva kraft, men ändå bär det inte hela vägen.
Kanske är det den lojhet som vilar över publiken i Södrans guldglänsande salong som gör att nerven saknas och gör akten till ett väckelsemöte inför en tvivlande församling. Predikanten Rucker matar på med sitt engagemang men det faller alltför ofta sönder i plattityder innan det når publiken."
Fast själv tror jag inte det har med lokalen att göra. Det finns ett störande moment, något som gör att Ursula Rucker inte känns lika personlig längre som hon brukade göra, och även på skiva är det så. "I aint yo punk ass bitch", sjunger hon som om någon trodde det - Ursula Rucker som är den mest politiskt korrekta i världen! Jag vill veta hur hennes liv är, jag vill ha det där nästan för personliga som i The return to innocense lost. Det är så en poet måste vara för att beröra. Trovärdig. Det är jättebra att Ursula Rucker pratar om viktiga saker, det är sättet hon gör det på som börjar kännas urvattnat.
/Alva
Ursula Rucker äger makten över ordens rytm och röstens suggestiva kraft, men ändå bär det inte hela vägen.
Kanske är det den lojhet som vilar över publiken i Södrans guldglänsande salong som gör att nerven saknas och gör akten till ett väckelsemöte inför en tvivlande församling. Predikanten Rucker matar på med sitt engagemang men det faller alltför ofta sönder i plattityder innan det når publiken."
Fast själv tror jag inte det har med lokalen att göra. Det finns ett störande moment, något som gör att Ursula Rucker inte känns lika personlig längre som hon brukade göra, och även på skiva är det så. "I aint yo punk ass bitch", sjunger hon som om någon trodde det - Ursula Rucker som är den mest politiskt korrekta i världen! Jag vill veta hur hennes liv är, jag vill ha det där nästan för personliga som i The return to innocense lost. Det är så en poet måste vara för att beröra. Trovärdig. Det är jättebra att Ursula Rucker pratar om viktiga saker, det är sättet hon gör det på som börjar kännas urvattnat.
/Alva
Kommentarer
Trackback