Skintalk
Martha Redbone - Skintalk (Dome records)
Det var ett par somrar sedan som Martha Redbones boyfriend, från debutskivan Home of the brave, underhöll mig i stort sett dagligen. ”He said: I’ve got a boyfriend, but I kinda like girls too”, sjöng hon och man fattade ju att det måste varit en jobbig situation men framför allt var det en rolig låt.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig av Martha Redbones andra album när det så damp ner i brevlådan för några veckor sedan, men inte är det fler misslyckade ragg-situationer som behandlas i alla fall. Första låten Hard Livin’ inleds med raderna: ”Hard livin’ coming to get me/ It’s like somebody put a spell on me/ And now I’m tripping, so low dipping/ Anything to get out alive”. Men av någon anledning går det där över sen; Skintalk är inte heller någon deppskiva. Snarare är den en samling funderingar och ibland några rop på hjälp åt diverse håll och av någon anledning är den mycket intressant. Martha Redbone utforskar hela tiden nya marker i sitt skrivande. Kombinationen av dessa texter och ganska traditionell och lite småfunkig soulmusik blir trevlig och mysig.
/Alva
Tyger
läsning
När vi inte skriver något, läs http://www.worldwideoverground.com. Bara en sådan sak som att de har en feature med Mark Morrison - finns han fortfarande?
/Alva
/Alva
Would you like it?
Tristess
Själv har man inte ens orkat skriva en recension av senaste skivan Ma'at mama, men Jenny Aschenbrenner förklarar i dagens DN delvis varför jag tröttnat på Ursula Rucker (och det är ju något jag aldrig kunnat tänka mig, men det är faktiskt så!), i en recension av Ruckers typ tredje eller fjärde spelning på Södra teatern:
"När Philadelphias egen spoken word-drottning Ursula Rucker intar Södra teaterns scen iförd mörka solglasögon, och med sina ord accentuerade av musik som rör sig mellan jazz, hiphop, soul ... behöver ingen tvivla på budskapet. Förtryck, våld, rasism och krig är dumt. Kärleken är det som kan rädda oss. Självklart, men när Ursula Rucker lyfter fram sina arga sanningar med detaljer ur det för jävliga verkliga livet påminns man om exakt varför det tål att upprepas.
Ursula Rucker äger makten över ordens rytm och röstens suggestiva kraft, men ändå bär det inte hela vägen.
Kanske är det den lojhet som vilar över publiken i Södrans guldglänsande salong som gör att nerven saknas och gör akten till ett väckelsemöte inför en tvivlande församling. Predikanten Rucker matar på med sitt engagemang men det faller alltför ofta sönder i plattityder innan det når publiken."
Fast själv tror jag inte det har med lokalen att göra. Det finns ett störande moment, något som gör att Ursula Rucker inte känns lika personlig längre som hon brukade göra, och även på skiva är det så. "I aint yo punk ass bitch", sjunger hon som om någon trodde det - Ursula Rucker som är den mest politiskt korrekta i världen! Jag vill veta hur hennes liv är, jag vill ha det där nästan för personliga som i The return to innocense lost. Det är så en poet måste vara för att beröra. Trovärdig. Det är jättebra att Ursula Rucker pratar om viktiga saker, det är sättet hon gör det på som börjar kännas urvattnat.
/Alva
Ursula Rucker äger makten över ordens rytm och röstens suggestiva kraft, men ändå bär det inte hela vägen.
Kanske är det den lojhet som vilar över publiken i Södrans guldglänsande salong som gör att nerven saknas och gör akten till ett väckelsemöte inför en tvivlande församling. Predikanten Rucker matar på med sitt engagemang men det faller alltför ofta sönder i plattityder innan det når publiken."
Fast själv tror jag inte det har med lokalen att göra. Det finns ett störande moment, något som gör att Ursula Rucker inte känns lika personlig längre som hon brukade göra, och även på skiva är det så. "I aint yo punk ass bitch", sjunger hon som om någon trodde det - Ursula Rucker som är den mest politiskt korrekta i världen! Jag vill veta hur hennes liv är, jag vill ha det där nästan för personliga som i The return to innocense lost. Det är så en poet måste vara för att beröra. Trovärdig. Det är jättebra att Ursula Rucker pratar om viktiga saker, det är sättet hon gör det på som börjar kännas urvattnat.
/Alva
How do I let a good man down?
Igår spelade Sharon Jones & The Dapkings på Pustervik i Göteborg.
Det blev som jag trodde: svettigt, dansant och fabulous! Sharon Jones och hennes Dapkings gick loss hårt på scen. Sharon med utflippad funkdans och utspel mot männen i publiken, Dapkings med sin fina step-koreografi, iklädda välputsade kostymer. Bäst var kanske Woody Guthrie-covern "This Land Is Your Land", som i bandets version blev en fantastisk funklåt. Eller "How Do I Let A Good Man Down", då till och med de blygaste i publiken guppade med.
En upplevelse kort sagt! Nu ska jag på dagensskiva.com-fest i Örebro, bakfyllan till trots.
/Agnes
Klockan är 07:08
I'd rather be in my space
I'd rather chill in my place
So I can go out and play all day
I'd rather chill at home
I'd rather lay alone
True, but I got to work
I don't wanna go
I wanna play today
But what can I say
Bills to pay
- Jill Scott
/Agnes
I'd rather chill in my place
So I can go out and play all day
I'd rather chill at home
I'd rather lay alone
True, but I got to work
I don't wanna go
I wanna play today
But what can I say
Bills to pay
- Jill Scott
/Agnes
Dagens citat
Hur allt var är inte lätt att minnas/
för där finns nånting som inte borde finnas
- Lisa Ekdahl
/Alva
för där finns nånting som inte borde finnas
- Lisa Ekdahl
/Alva
Amel Larrieux - Morning
Första dagen på ett nytt jobb.
Trött och stressad, men med kaffe och Amel Larrieux. Som bekant räddar Amel vilken dag som helst =)
Köp hennes purfärska tredje soloskiva "Morning" på megastore.se.
/Agnes
Soundtracket
V - The Revelation Is Now Televised
Recension på dagensskiva.com inom kort.
/Agnes
Van Hunt - On the jungle floor
Van Hunt - On the jungle floor (Capitol)
Det var definitivt något speciellt med Van Hunts självbetitlade debutskiva. Den fick etablerade artister som Mary J Blige att tala varmt om Van Hunt i varenda intervju, och mina minnen av sommaren 2004 bäddade den in i tonerna av ”Hello, Goodbye”, ett ackompanjemang som fortfarande sitter kvar när jag tänker på allt som hände då.
Men jag har på något vis vant mig vid att uppföljare till sådana mästerverk gör en besviken. En hel rad o så lovande debutanter har misslyckats med skiva två bara typ det senaste året: Terri Walker, Goapele, Tweet, Floetry, Martin Luther… Inte ens Anthony Hamiltons Aint Nobody Worryin’ har fastnat, även om jag inte är säker på att jag vill kalla den ett misslyckande. Det finns förstås exempel på bra uppföljare också, det finns alltid de där undantagen som bekräftar regeln, men jag har helt enkelt slutat förvänta mig bra uppföljare. Det är helt enkelt lättare att generalisera än att säga ”mister du en står dig tusen åter”. Besvikelsen är för hård att ta när den kommer gång på gång på gång.
Vad jag i alla fall skulle komma till är att Van Hunt faktiskt inte gått i några fällor som så många andra utan fortsätter göra sin grej. Bara än mer raffinerat är hans sound och det är så befriande att höra en artist som fortsätter så bara, att göra det just han gör så bra, utan att få ångest över andra skivan-grejen. Eller så är succén bara ett tecken på att han hamnade rätt från början. För även om det känns så fel att uppmuntra till att sluta söka, sluta ifrågasätta, sluta ompröva självklarheter ¬– sådant där som i andra sammanhang känns hur osunt som helst – så verkar det som att det är just vad vissa behöver höra. Hallå! Ni är underbara! Håll fast vi det nu!
Van Hunt håller fast vi just sitt sätt att vara underbar på. Slipar vidare, givetvis, men kanaliserar den nya energin inom de ramar som passar honom bäst. Han gör sin instrumentala funksoulgrej som flirtar bara lagom mycket med det som varit och hela tiden blandar han de olika influenserna med sin egen särskilda röst och produktion som gör att det inte låter något annat än 2000-tal ändå. Och texterna, så delikat ihopsatta de är! Så kommer låtar som Being a girl och Mean Sleep (med Nikka Costa) säkerligen bidra till soundtracket för denna vår och sommar.
/Alva
Pepp
Saker att längta efter:
Att få hem Waynas och Gabbie McGees skivor från London
Att köpa Lina - "Inner Beauty Movement" när pengarna kommer härnäst
Att se Sharon Jones & The Dapkings live nästa vecka
/Agnes
Ytterligare en bra anledning att stanna hemma en fredagkväll
Carol Riddick. Blanda lika delar valfri favvophillysångerska och trygg gospelrotad nysoulsångerska, typ Joye B. Moore, och du har din Carol framför dig. Bild från carolriddick.net
/Alva
1990
Majsol + odödliga klassiker = njutning.
/Agnes
Kära Palermo
