Soulbloggen

Van Hunt - On the jungle floor (Capitol)

Det var definitivt något speciellt med Van Hunts självbetitlade debutskiva. Den fick etablerade artister som Mary J Blige att tala varmt om Van Hunt i varenda intervju, och mina minnen av sommaren 2004 bäddade den in i tonerna av ”Hello, Goodbye”, ett ackompanjemang som fortfarande sitter kvar när jag tänker på allt som hände då.

Men jag har på något vis vant mig vid att uppföljare till sådana mästerverk gör en besviken. En hel rad o så lovande debutanter har misslyckats med skiva två bara typ det senaste året: Terri Walker, Goapele, Tweet, Floetry, Martin Luther… Inte ens Anthony Hamiltons Aint Nobody Worryin’ har fastnat, även om jag inte är säker på att jag vill kalla den ett misslyckande. Det finns förstås exempel på bra uppföljare också, det finns alltid de där undantagen som bekräftar regeln, men jag har helt enkelt slutat förvänta mig bra uppföljare. Det är helt enkelt lättare att generalisera än att säga ”mister du en står dig tusen åter”. Besvikelsen är för hård att ta när den kommer gång på gång på gång.

Vad jag i alla fall skulle komma till är att Van Hunt faktiskt inte gått i några fällor som så många andra utan fortsätter göra sin grej. Bara än mer raffinerat är hans sound och det är så befriande att höra en artist som fortsätter så bara, att göra det just han gör så bra, utan att få ångest över andra skivan-grejen. Eller så är succén bara ett tecken på att han hamnade rätt från början. För även om det känns så fel att uppmuntra till att sluta söka, sluta ifrågasätta, sluta ompröva självklarheter ¬– sådant där som i andra sammanhang känns hur osunt som helst – så verkar det som att det är just vad vissa behöver höra. Hallå! Ni är underbara! Håll fast vi det nu!

Van Hunt håller fast vi just sitt sätt att vara underbar på. Slipar vidare, givetvis, men kanaliserar den nya energin inom de ramar som passar honom bäst. Han gör sin instrumentala funksoulgrej som flirtar bara lagom mycket med det som varit och hela tiden blandar han de olika influenserna med sin egen särskilda röst och produktion som gör att det inte låter något annat än 2000-tal ändå. Och texterna, så delikat ihopsatta de är! Så kommer låtar som Being a girl och Mean Sleep (med Nikka Costa) säkerligen bidra till soundtracket för denna vår och sommar.

/Alva