Fraseringsdrottningen
Musiq Soulchilds löjliga singel Radio kunde vi ha klarat oss bra utan ... Lizz Fields nya album Pleasureville däremot tvingar mig att skriva några ord här fast jag ju egentligen tröttnat på bloggen ...
Lizz Fields efterlängtade Pleasureville släpptes äntligen för någon månad sedan. Uppföljaren till By Day By Night, debuten som ABB Soul släppte 2004, är ännu bättre än man anat efter att ha fått höra några av låtarna på http://www.myspace.com/misslizzfields . Nu får vi inte längre bara den jazziga rösten till i och för sig trevliga, rena neosouliga produktioner men i ärlighetens namn ganska tråkiga låtar. För även om jag tidigare aldrig betraktat By Day By Night som en "trevande" debut, eftersom Lizz Fields har en så speciell röst och stil, känns den efter att man lyssnat in sig på Pleasureville bara som en föraning, en liten provsmakning, för nu presenterar hon sig på riktigt.
Lizz Fields har en sådan energi i sången, och i de här låtarna har hon ännu bättre lyckats med att ta tillvara på den där energin, samla den och lägga fram den ren och oförstörd för lyssnaren. Några av uptempospåren, som egentligen saknar motsvarighet på By Day By Night, gillar jag skarpt, typ den underbara Sugah och den soliga Day, Day, Day, som jag gått och nynnat på hela bröllopsresan. Men som bäst är hon fortfarande när hon får utrymme att breda ut sig, sjunga samma sak om och om igen och leka med fraseringen, som i sista minuten av gitarrlåten I'm Waiting. När hon sjungen den enkla lilla meningen "I'm waiting for you" om och om igen, varje gång med ny kraft, fokusering, betoning, känsla, och så lyckas göra de små orden så angelägna och påträngande, då tänker jag att det är precis så det ska vara, det är det där som gör texter till låttexter och inte vanlig poesi: att verkligen utnyttja språkets och tonernas resurser; jag tänker att hon är den perfekta sångerskan, hon är Ella Fitzgerald för 2000-talet.
Så blir det även denna gång själva sången som drar in mig i nätet, jag är fast, hon är otrolig, snälla lyssna på myspace i alla fall.
Lizz Fields efterlängtade Pleasureville släpptes äntligen för någon månad sedan. Uppföljaren till By Day By Night, debuten som ABB Soul släppte 2004, är ännu bättre än man anat efter att ha fått höra några av låtarna på http://www.myspace.com/misslizzfields . Nu får vi inte längre bara den jazziga rösten till i och för sig trevliga, rena neosouliga produktioner men i ärlighetens namn ganska tråkiga låtar. För även om jag tidigare aldrig betraktat By Day By Night som en "trevande" debut, eftersom Lizz Fields har en så speciell röst och stil, känns den efter att man lyssnat in sig på Pleasureville bara som en föraning, en liten provsmakning, för nu presenterar hon sig på riktigt.
Lizz Fields har en sådan energi i sången, och i de här låtarna har hon ännu bättre lyckats med att ta tillvara på den där energin, samla den och lägga fram den ren och oförstörd för lyssnaren. Några av uptempospåren, som egentligen saknar motsvarighet på By Day By Night, gillar jag skarpt, typ den underbara Sugah och den soliga Day, Day, Day, som jag gått och nynnat på hela bröllopsresan. Men som bäst är hon fortfarande när hon får utrymme att breda ut sig, sjunga samma sak om och om igen och leka med fraseringen, som i sista minuten av gitarrlåten I'm Waiting. När hon sjungen den enkla lilla meningen "I'm waiting for you" om och om igen, varje gång med ny kraft, fokusering, betoning, känsla, och så lyckas göra de små orden så angelägna och påträngande, då tänker jag att det är precis så det ska vara, det är det där som gör texter till låttexter och inte vanlig poesi: att verkligen utnyttja språkets och tonernas resurser; jag tänker att hon är den perfekta sångerskan, hon är Ella Fitzgerald för 2000-talet.
Så blir det även denna gång själva sången som drar in mig i nätet, jag är fast, hon är otrolig, snälla lyssna på myspace i alla fall.
Kommentarer
Trackback