Soulbloggen

Syleena Johnson släppte ju sin Chapter 4:Labor Pains härom månaden på sitt "Aneely Records". Jag sprang över den här sågningen, som är både intressant och välskriven, och det slog mig att jag ju ändå måste kommentera detta.

Chapter 4 är ju utan tvivel Syleenas rent objektivt sett sämsta skiva någonsin. Jag tycker fortfarande att hon började på topp med Love Hangover (This Time Together by Father and Daughter var lite väl bluesig och plojig för min smak men i och för sig intressant), fortsatte på hög nivå med Chapter 1 och sedan har nivån åkt ner ett snäpp för varje album - men alltid haft åtminstone ett par höjdarspår på varje skiva.

Jag minns att hon i början av karriären brukade tillfrågas i intervjuer om varför hon inte gjort någon cover på pappas Is it Because I'm Black. Och att hon svarade att det kommer. Att hon skulle göra det när hon mognat lite. Man fick känslan av att hon liksom inte tyckte att den platsade bland det där som recensenten ovan ("controversy") kallar "nonsensical, immature, shallow, explicitly sexual lyrics".

Nu helt plötsligt ligger den där, bland de mest nonsensartade texterna någonsin (För jag kan hålla med om att de där texterna har tappat sin charm lite, blivit lite mer slentrianartade med tiden. Förr älskade jag dem - för att de trots sin banalitet var så fulla av en verkligt plågsam värk.) - jag vet inte om Syleena glömt bort sin forna inställning eller om hon helt enkelt struntar i den. Is it Because I'm Black är hur som helst skivans bästa spår. Hon kommer till sin rätt här, med sin frasering, sin känsla och styrka.

Svårare har hon på resten av skivan som verkligen präglas av sunkigt, trashigt låtmaterial. Den här musiken är ungefär så okreddig och smaklös som musik kan bli. På fotografierna i omslaget sitter Syleena med förförisk blick, papiljotter i håret och de särade benen i spandextights framför mikron. Det är fult och roligt, men det är ju det som är grejen med henne!

"I wanna be somebody so bad ..." suckar hon fram i Is It Because I'm Black.
"I just wanna be me ..." sjunger hon mer tanklöst i nästa låt.

Shoo Fly försöker återskapa dödsallvaret i de hemska låtarna från början av karriären: Hit on Me, Keep Holding On o.s.v. Den når inte fram, men halvvägs, och det räcker i det här fallet. Man hör att det är Syleena. Det är fint. Your Love är också fin. Syleena sjunger på. Startar sitt bolag och försöker hitta rätt väg. Man måste ju göra misstag ibland för att hitta rätt. Jag tror på henne. Jag skulle vilja höra henne samarbeta med Anthony Hamilton igen. Eller göra en skiva med jazzstandards. Eller gospel. Eller så kommer hon på något ännu bättre. Det kommer. Jag är inte orolig. Bättre att hon sitter vid mikron i det smaklösa köket än att hon är ute och knarkar. Det blir bra det här. Jag litar på dig Syleena. Vi hörs.