Marcina Arnold
Marcina Arnolds grejer låter lite som om Monday Michiru och Navasha Daya skulle göra musik ihop, fast ännu coolare och brittisk! http://www.myspace.com/marcinaarnold.
Goda nyheter
1) OK, jag ändrade mig. GP är väldigt bra.
2) http://www.sendspace.com/file/73ntgh <- Länk till Marsha Ambrosius gratismixtape Neo Soul is Dead. Vet inte vad man ska säga om det riktigt ... Flummigt. Jag tror nog mer på Natalie Stewarts solokarriär än hennes, trots att jag egentligen gillade Songstress mer än Floacist innan Floetry också rasade ner i intrigträsket.
3) Äntligen har jag (med hjälp av min Nicekorrespondent Hilda) hittat den franska jazzradiostationen jag längtat efter i flera år! Det är ju TSF Jazz den heter! Och man kan lyssna här: http://www.tsfjazz.com/player2/?p=wmp
2) http://www.sendspace.com/file/73ntgh <- Länk till Marsha Ambrosius gratismixtape Neo Soul is Dead. Vet inte vad man ska säga om det riktigt ... Flummigt. Jag tror nog mer på Natalie Stewarts solokarriär än hennes, trots att jag egentligen gillade Songstress mer än Floacist innan Floetry också rasade ner i intrigträsket.
3) Äntligen har jag (med hjälp av min Nicekorrespondent Hilda) hittat den franska jazzradiostationen jag längtat efter i flera år! Det är ju TSF Jazz den heter! Och man kan lyssna här: http://www.tsfjazz.com/player2/?p=wmp
Mer besvikelse
... Och följden blir att man inte är särskilt engagerad i att lyssna in sig på Growing Pains. Det är en gåta att MJB går med på att spela in så värdelösa låtar och göra bort sig så. I stället blir det av någon anledning http://www.myspace.com/mackrosoft som blir stöttepelaren denna snurriga eftermiddag.
Just fine?
Mary J Bliges nya singel är ute: Just fine. Inte kan man låta bli att tycka att låten är rätt tråkig. Samtidigt förstår man ju att de måste släppa en dansgolvssingel, och dagens dansgolvsr&b är ju inte vad den än gång var. I love her just the same - och hoppas fortfarande på albumet Growing Pains som släpps lagom till julruschen, även om till och med ett så hängivet fan som jag tycker titeln känns förutsägbar och inser att hennes glansdagar faktiskt passerade för rätt länge sedan. Det bara är så. She used to be brilliant, now she's just ... fine.
vin & sprit
Jag har börjat tröttna så smått på "Deliver Me". Den låten ligger nämligen efter "Water" på Rahsaan Pattersons nya Wines & Spirits, och "Water" är så obeskrivligt ljuvlig att jag inte kan låta bli att lyssna på den om igen. De andra låtarna har jag knappt hört (förutom "Deliver Me" då, varför finns det ingen vettig repeatfunktion på vår fina harman/kardon-cdspelare?) men "Higher Love" är den klockrent typiskt käcka Rahsaan Patterson. Just den sortens låtar som är superglada utan att bli jobbiga är han kanske bäst på av alla...
Albumtiteln är lite lustig med tanke på att åtminstone jag har kommit att förknippa Rahsaan Patterson rätt mycket med just sprit. När han besökte Stockholm för några år sedan drack han nämligen en hel del whiskey. Under eftermiddagen när han höll intervjuer drack han glas på glas - själv drack jag Ramlösa och stammade - och under konserten några timmar senare var hans berusningsgrad därefter.
Kanske var det Crown Royal? Inte trodde man (jag) att Jill Scott skulle börja med spritreklam i sina låtar men mycket ska man höra innan öronen trillar av. Och visst får hon göra det, så länge låtarna blir så bra ... Eller som morfar skulle ha sagt: Det lägger vi oss inte i, sa gumman som gjort på sig i sängen.
Annars är det rätt kul att typ alla låtar på The Real Thing handlar om hur skönt hon har det i sängen (undantagen har titlar som "Celibacy Blues" och "Wanna Be Loved" och är himla bra de med) särskilt när man går ute bland folk med skivan i snäckorna och tänker att ni skulle bara veta vad jag lyssnar på ... Det är också rätt lätt att tänka på Jill Scott som ett viktigt feministiskt inslag i musikbranschen, eller i hela populärkulturen ... Phillys svar på Kerstin Thorvall, typ.
Nu undrar jag mest hur Amel Larrieuxs nya, Lovely Standards, låter!
Kontraster
Att lyssna på Abdullah Ibrahims African Market medan man vädrar sina slemfyllda luftvägar på promenad mellan de uppsaliensiska biblioteken är visserligen njutbart. Ibland är kontraster precis vad som behövs. Escapism... Men ännu hellre sitter jag hemma och lyssnar på två efterlängtade comebackalbum: Ledisis Lost and Found och Donnies The Daily News.
Lost and Found är Ledisis storbolagsdebut. Hennes säregna sång har till slut tagit sig in även till Verves fina korridorer. Effekten av övergången är ungefär vad man kunnat förvänta sig: allt är lite mer slätstruket än förr. Framför allt låtarna; Ledisis frasering och ständiga scattande är kvar, tack och lov. Det som är mest förvånande är att jag faktiskt inte är så väldigt besviken. Är det någon som kan göra trista låtar intressanta är det Ledisi. Dessutom får hon hjälp av Rahsaan Patterson på minilåten We are One, och Karen Briggs stråkar ger det annars så ooriginella titelspåret lite extra Ledisisvärta.
Annars är det just de där känslorna som mest uppenbart gått förlorade. Å andra sidan är låtar som vackra In the Morning mer lyssningsvänliga än de helt brutalt superhemska låtarna som satte sig från debuten Soulsinger. Papa Loved to Love Me, Coffee och de där. Det finns en sådan enorm spänning i Ledisis röst att den inte behöver avancerade melodier eller svåra texter. En klassisk text som In the Morning (Tänk att morgonen alltid står för avsked just i låttexter ... Aldrig får den symbolisera början av något, som i andra texter.), på en enkel liten refräng som sångerskan kan improvisera på bäst hon vill, blir en låt som är precis lagom plågsam och behaglig på samma gång. Så blir denna skiva ett komplement till hennes tidigare material ... Och något man faktiskt kan sätta på i alla möjliga olika sammanhang utan att förstöra stämningen. Att sätta på Soulsinger i bakgrunden när man hade folk hemma vore ju ungefär som att börja skrika högt och oupphörligt mitt under en föreläsning.
Donnie går snarare åt andra hållet på sin andra skiva, det vill säga han utvecklar sin särprägel. Men det är inte musikaliskt han nischar sig utan tematiskt, och det känns som att det sker på bekostnad av trallvänligheten. Alltihop verkar lite hafsigt och ogenomtänkt; han har hittat något låtbyggarkoncept som han kör med rakt av i varenda låt och det blir lite tjatigt efter ett tag med alla gospelkörer och dubbleringar, särskilt när man vet vad hans röst kan göra om den får vara ifred. På 911 till exempel är den jättefin när den sjunger "I'd trade the World Trade to spend some time with you" o.s.v.
Kärlekstexterna har lämnats bort helt och hållet den här gången och lämnat företräde för ämnen som incest, läkemedelsindustrins förtryck av fattiga amerikaner och barnamorden i Atlanta. Titelspåret knyter ihop det hela: "you will be singing the blues when you hear the daily news". När han lämnar samhällskritiken i Suicide blir det bara pinsamt; han vill ju väl men kommer garanterat inte övertala någon att fortsätta leva med raden "suicide makes the karma bad", käckt ackompanjerad av en flöjt.
Kanske är det bara så att The Daily News behöver lite mer tid på sig än The Colored Section, som ju var både omedelbar och genialisk på samma gång. Donnie får det fortfarande att svänga, och framför allt är han fortfarande så genomsympatisk och trevlig att man bara vill ge honom en stor kram.
Lost and Found är Ledisis storbolagsdebut. Hennes säregna sång har till slut tagit sig in även till Verves fina korridorer. Effekten av övergången är ungefär vad man kunnat förvänta sig: allt är lite mer slätstruket än förr. Framför allt låtarna; Ledisis frasering och ständiga scattande är kvar, tack och lov. Det som är mest förvånande är att jag faktiskt inte är så väldigt besviken. Är det någon som kan göra trista låtar intressanta är det Ledisi. Dessutom får hon hjälp av Rahsaan Patterson på minilåten We are One, och Karen Briggs stråkar ger det annars så ooriginella titelspåret lite extra Ledisisvärta.
Annars är det just de där känslorna som mest uppenbart gått förlorade. Å andra sidan är låtar som vackra In the Morning mer lyssningsvänliga än de helt brutalt superhemska låtarna som satte sig från debuten Soulsinger. Papa Loved to Love Me, Coffee och de där. Det finns en sådan enorm spänning i Ledisis röst att den inte behöver avancerade melodier eller svåra texter. En klassisk text som In the Morning (Tänk att morgonen alltid står för avsked just i låttexter ... Aldrig får den symbolisera början av något, som i andra texter.), på en enkel liten refräng som sångerskan kan improvisera på bäst hon vill, blir en låt som är precis lagom plågsam och behaglig på samma gång. Så blir denna skiva ett komplement till hennes tidigare material ... Och något man faktiskt kan sätta på i alla möjliga olika sammanhang utan att förstöra stämningen. Att sätta på Soulsinger i bakgrunden när man hade folk hemma vore ju ungefär som att börja skrika högt och oupphörligt mitt under en föreläsning.
Donnie går snarare åt andra hållet på sin andra skiva, det vill säga han utvecklar sin särprägel. Men det är inte musikaliskt han nischar sig utan tematiskt, och det känns som att det sker på bekostnad av trallvänligheten. Alltihop verkar lite hafsigt och ogenomtänkt; han har hittat något låtbyggarkoncept som han kör med rakt av i varenda låt och det blir lite tjatigt efter ett tag med alla gospelkörer och dubbleringar, särskilt när man vet vad hans röst kan göra om den får vara ifred. På 911 till exempel är den jättefin när den sjunger "I'd trade the World Trade to spend some time with you" o.s.v.
Kärlekstexterna har lämnats bort helt och hållet den här gången och lämnat företräde för ämnen som incest, läkemedelsindustrins förtryck av fattiga amerikaner och barnamorden i Atlanta. Titelspåret knyter ihop det hela: "you will be singing the blues when you hear the daily news". När han lämnar samhällskritiken i Suicide blir det bara pinsamt; han vill ju väl men kommer garanterat inte övertala någon att fortsätta leva med raden "suicide makes the karma bad", käckt ackompanjerad av en flöjt.
Kanske är det bara så att The Daily News behöver lite mer tid på sig än The Colored Section, som ju var både omedelbar och genialisk på samma gång. Donnie får det fortfarande att svänga, och framför allt är han fortfarande så genomsympatisk och trevlig att man bara vill ge honom en stor kram.
Äntligen
Okayplayer har lagt upp en intervju med Ledisi. Inte de där frågorna jag ville ställa förstås... Mest businesstalk. Men det är roligt att höra att hon lever. Kolla på videorna också!
Cirkeln är sluten
Joy Denalanes hyllningslåt till Mary J Blige, 7 year itch:
Verse 1
This must be our 7 year itch
There's so much we need to renew
All the changes we've been through
We got to strengthen every stitch
Our problems are more than a few
But above all you know I love you
Remember it was such a beautiful day
When suddenly you came to me
And loving you set me free
Singing along as the music played
Feeling every word that Mary sang
And I knew that you were my sweet thing
chorus
Mary sing a song for me
Remind us love is all we need
You can help us steal away
So I can tell him that im here to stay
Verse 2
Now we've got to straighten this out
It's like we went from love at first sight
To fighting almost every night
This thing has turned into a drought
But it's nothing that we can't make right
Cause I know I, I need you in my life
It's obvious we're both to blame
I know it's hard to share my world sometimes
Why do we put love on the line
We can't keep playing all these crazy games
With you its always not today
So baby this is all that I can say
chorus
Bridge
I don't see myself with no one else
But I can't take this drama no more
If you look deep inside yourself
You'll see it's easy just to give me you
Been willing and waiting for a long long time
Now I feel like im going down
This family affair is on my mind
Memories of a love so true, ohhh
Den finns på youtube också, http://www.youtube.com/watch?v=E5rfdvmBC2o, men det är den där dåliga sidan av youtube som den vidriga upptagningen påminner en om, och inte de goda minnena av Mary, så lyssna helst bara på låten i stället. Den får mig att tänka på ett klassiskt citat från Evident-tiden som hamnade i Elins citatbok ... Någonting om att "Mary J är min vän" men jag minns inte exakt hur det löd ... Joy säger det i alla fall bättre!
/Alva
Verse 1
This must be our 7 year itch
There's so much we need to renew
All the changes we've been through
We got to strengthen every stitch
Our problems are more than a few
But above all you know I love you
Remember it was such a beautiful day
When suddenly you came to me
And loving you set me free
Singing along as the music played
Feeling every word that Mary sang
And I knew that you were my sweet thing
chorus
Mary sing a song for me
Remind us love is all we need
You can help us steal away
So I can tell him that im here to stay
Verse 2
Now we've got to straighten this out
It's like we went from love at first sight
To fighting almost every night
This thing has turned into a drought
But it's nothing that we can't make right
Cause I know I, I need you in my life
It's obvious we're both to blame
I know it's hard to share my world sometimes
Why do we put love on the line
We can't keep playing all these crazy games
With you its always not today
So baby this is all that I can say
chorus
Bridge
I don't see myself with no one else
But I can't take this drama no more
If you look deep inside yourself
You'll see it's easy just to give me you
Been willing and waiting for a long long time
Now I feel like im going down
This family affair is on my mind
Memories of a love so true, ohhh
Den finns på youtube också, http://www.youtube.com/watch?v=E5rfdvmBC2o, men det är den där dåliga sidan av youtube som den vidriga upptagningen påminner en om, och inte de goda minnena av Mary, så lyssna helst bara på låten i stället. Den får mig att tänka på ett klassiskt citat från Evident-tiden som hamnade i Elins citatbok ... Någonting om att "Mary J är min vän" men jag minns inte exakt hur det löd ... Joy säger det i alla fall bättre!
/Alva
Soulen tränger in i kommersen
I skoaffär #1 spelar de till min förundran Terri Walker.
Lite senare befinner jag mig i skoaffär #2. Efter en stund hör jag att de har musik på, mycket mycket lågt i bakgrunden. Men nog är det Amy Winehouse alltid!
Vi går vidare till Åhléns. Vad har de för musik på där om inte Joss Stones senaste och enda riktigt bra skiva?
Jag skippar analysen i dag, men frågan är väckt: vad är grejen?
Urvattningshotat språk
Under Monica Zetterlund-perioderna kan jag aldrig lyssna på hela skivor i taget.
Annars kan man ju ha perioder när man lyssnar på en viss skiva.
Men det räcker med en låt i taget. Med Monica alltså. Det är allt jag kan smälta. En låt i taget. I november-december eller nåt lyssnade jag på Om igen (ett avlägset sorl) i tre veckor – om och om igen. Så för några dagar sedan kände jag för att höra Mannen från igår. Så var den där. Ensam i låtlistan.
I alla fall kommer jag att tänka på det här med att det görs förhållandevis lite svensk musik på svenska nuförtiden. Kritiken mot det är ofta lätt att sympatisera med. Det är skumt att fler inte kan skriva låtar på sitt modersmål. Men det blir som en ond cirkel. På Monica Zetterlunds tid fanns det bra svenska texter. Det fanns förebilder. Det fanns texter som de hon sjöng. Det fanns de som använde det svenska språket i stora låttexter. Nu finns inte det där mer.
Det finns fantastisk svensk lyrik och skönlitteratur och även om svenskan på många sätt är hotad inom det högre utbildningsväsendet och företagslivet i Sverige har den än så länge hyfsat stark ställning även där. På alla plan i det sociala livet används än så länge svenska mer än andra språk i Sverige. Den domän där det är riktig kris är ju musiken!
De enda svenska låttexterna som skrivs numera är hitmakarnas verk i vilka orden likt de i musiken i Orwells 1984 verkar ha slumpats i rad av en maskin som vet vad som säljer. Och de flesta underjordsartister jag hör som sjunger på svenska verkar mest försöka kopiera det där. Hitta ord som inte betyder något. Själv tycker jag ibland när jag skriver att orden har blivit så laddade. När ingen använder dem mer blir de för starka.
Svenskans ställning i musiken är hotad. Kanske är den inte utrotningshotad. Men gravt urvattningshotad.
(Det finns ju undantag förstås, några som försöker och lyckas lite bättre. Typ Räven:
http://www.betraktaren.com/raeven/default.asp )
Noelle
Peace.Mary Valley
Just wanted to share my music With you. I'm Really good I promise. In Fact My list of collaborations
includes, The Black Eyed Peas, Dilated Peoples, M.E.D, Quantic,The Rebirth, Defari and many more.
Peace
Noelle
Okej rå!
http://www.myspace.com/noellescaggs
Proud to be smör
Maxwells nya singel Fistfull of tears släpps på "the eve of valentine's day" - alla hjärtans afton! Haha!
Sen ska han tydligen släppa en triologi, ett album om året i tre år. Bra nyheter för de som gillar Maxwell alltså.
Where did the pain go?
En av dessa mörka novemberkvällar när jag traskar hemåt upptäcker jag att jag inte har en enda deppig låt på min "mp3-spelare". Jag hittar på sin höjd något halvirriterat eller småsentimentalt men inte en enda riktigt sorglig låt. När jag hämtat mig från chocken är jag redan hemma och beslutar mig för att det är dags att lägga in lite ny musik i mpn. Där stöter jag på nästa problem: inte heller på datorn hittar jag vad jag söker. Till sist hittar jag Syleena Johnsons första skiva Love Hangover. Mörkare än så kan det knappast bli - men den är ju från -98!
Jag hittar ingen annan förklaring till att jag plötsligt inte har någon ny deppig musik än att den inte finns längre. Fanns den så borde jag ha sökt reda på den. Men alla gamla godingar har ju blivit så lyckliga. Och alla debutanterna dansar och ler. Livet är en fest. Inte ens Syleena kan man lita på längre. Såhär kan vi väl inte ha det?
/Alva
kopia
http://matildaegere-cooper.blogspot.com, en hundra gånger bättre bloggare än vi som dessutom skriver i bland annat Blues & Soul, postade Michel Gondrys video till Cody Chesnutts King of the Game och den var så fin att jag också vill göra det men det går inte att lägga upp filmer här, i alla fall har jag inte förstått hur det skulle gå till, så jag länkar i stället: http://www.youtube.com/watch?v=TxtdifKKgcI. Kolla nu då! Cody har aldrig låtit bättre än såhär.
Nästa gång kan ni gå in direkt på Matildas blogg.
/Alva
Bye bye Bernod
Karen Bernod - Life @ 360 degrees
Karen Bernod hade körat bakom Erykah Badu, det var typ det man visste när debuten Some othaness for you kom. Men det glömde man strax, för Karen Bernod var inte alls som Badu. Musiken var snarare hiphop soul-aktig än organisk/neo, men inte heller en i raden av Mary J Blige-kopior som förlagan har sagt så många fula ord om under årens gång - även om det fanns vissa likheter. Karen Bernod hade hittat ett eget uttryck och det var därför man lyssnade på sådana som henne, N'Dambi och Ledisi.
Det var tider det.
Sex år efter debuten kommer den där andra skivan. Sex år är en ganska lång tid. Men Karen Bernod har inte förändrats ett dugg! Life @ 360 degrees låter exakt som första skivan! (Och var det inte runt år 2000 det var häftigt med snabelan istället för "at" i titlar, förresten?) Hon hyllar till och med Mary J Blige i omslaget, och jag är inte den som inte är nostalgisk men kan hon inte ha hittat någon enda ny idol att nämna för att göra det hela mindre förutsägbart? Den enda skillnaden mellan skivorna är att texterna känns betydligt mindre angelägna den här gången. Har det inte hänt något viktigt i hennes liv, har inte en enda viktig tanke slagit henne på de här sex åren? Hur kan hon inte ha förändrats? Allt är ett enda stort mysterium, dock för trist för att orka bry sig om.
Jag har verkligen lyssnat mycket på Life @ 360 degrees, försökt tycka om den; jag har inte råd att köpa en massa skivor jag inte gillar längre. Men nu ger jag upp. Hejdå.
/Alva
kärlek
Ok, senaste nytt på soulbloggen är att t-love gillar oss! Kolla:
http://soulen.blogg.se/2006/july/like-a-big-ass-river-flowing-through-all-parts-of-.html
En sak som är mysig är när låtar/album ligger och puttrar i mp3-spelaren/datorn/cd-spelaren/skivspelaren (fan vad krångligt det är med alla olika medier, någon som har ett bra samlingsnamn på lager?) och sedan blommar ut plötsligt efter flera månader. Vem hade kunnat tro att Terri Walkers Forever and a day, från senaste och superfina skivan I am, släppt i våras och med vårig text ("Nothing's so fine as loving as the day is dawning" till exempel är ju inte precis någon klassisk höstrad) skulle bli årets allra bästa septemberlåt? Men den passar jättefint att ha i öronen när man går runt i den falska värmen och prasslar så gott man kan i de få röda löv man lyckas hitta på den fortfarande så gröna marken.
Och sen blir man inte ett dugg besviken när låten tar slut för då kommer Alright with me och den är så fruktansvärt rolig! "I know sometimes he's a nerd but I don't give a damn/ He is a little absurd but I understand." Hela texten är helt brutalt kul.
Förra årets septemberlåt var Kindreds Where would I be if... (The Question). "Everytime you kiss me/ You make me remember/ That sunny fall day/ At the end of Septemer" sjunger Aya Graydon. En mer självklar septemberlåt alltså (Det är så genialt också att skriva en sådan låt i och med att 90% av alla förhållanden inleds i perioden augusti - oktober. Igenkänningsfaktorn blir sjukt hög).
Egentligen hade jag tänkt skriva om det lustiga Myspace-fenomenet med plötsligt nyfunnen syskonkärlek mellan svenskar och norrmän. I varenda svensk gästbok har en norsk skrivit, och vice versa! Det är helt underbart! Men jag orkar inte skriva mer om det, den som är intresserad av Det svensk-norska förhållandet 100 år efter unionens upplösande rekommenderas istället att läsa Erlend Loes Volvo Lastvagnar.
/Alva
http://soulen.blogg.se/2006/july/like-a-big-ass-river-flowing-through-all-parts-of-.html
En sak som är mysig är när låtar/album ligger och puttrar i mp3-spelaren/datorn/cd-spelaren/skivspelaren (fan vad krångligt det är med alla olika medier, någon som har ett bra samlingsnamn på lager?) och sedan blommar ut plötsligt efter flera månader. Vem hade kunnat tro att Terri Walkers Forever and a day, från senaste och superfina skivan I am, släppt i våras och med vårig text ("Nothing's so fine as loving as the day is dawning" till exempel är ju inte precis någon klassisk höstrad) skulle bli årets allra bästa septemberlåt? Men den passar jättefint att ha i öronen när man går runt i den falska värmen och prasslar så gott man kan i de få röda löv man lyckas hitta på den fortfarande så gröna marken.
Och sen blir man inte ett dugg besviken när låten tar slut för då kommer Alright with me och den är så fruktansvärt rolig! "I know sometimes he's a nerd but I don't give a damn/ He is a little absurd but I understand." Hela texten är helt brutalt kul.
Förra årets septemberlåt var Kindreds Where would I be if... (The Question). "Everytime you kiss me/ You make me remember/ That sunny fall day/ At the end of Septemer" sjunger Aya Graydon. En mer självklar septemberlåt alltså (Det är så genialt också att skriva en sådan låt i och med att 90% av alla förhållanden inleds i perioden augusti - oktober. Igenkänningsfaktorn blir sjukt hög).
Egentligen hade jag tänkt skriva om det lustiga Myspace-fenomenet med plötsligt nyfunnen syskonkärlek mellan svenskar och norrmän. I varenda svensk gästbok har en norsk skrivit, och vice versa! Det är helt underbart! Men jag orkar inte skriva mer om det, den som är intresserad av Det svensk-norska förhållandet 100 år efter unionens upplösande rekommenderas istället att läsa Erlend Loes Volvo Lastvagnar.
/Alva
Kom till mig
Shit, ni måste se videon till Meldeahs Kom till mig. Jag är beroende! Tyvärr vet jag inte hur man lägger upp den här så ni får pallra er vidare till http://www.myspace.com/meldeah.
/Alva
/Alva
Mary J in the kitchen
En sak som är hur bra som helst med att inte ha CD/vinylspelare eller dator i köket är (förutom alla bra P1-program! Min korridorare i Oslo, Banda Kula, sa om SVT att "whenever I put on Swedish television I have the chance to learn something". Det stämmer ännu bättre in på P1. Tyvärr har de för lite soul för att få mer utrymme här än denna i och för sig rätt långa parentes) att jag har börjat lyssna på en massa gamla band som ofta är både bra och roliga. De senaste dagarna har jag lyssnat på Mary J in the kitchen, ett band jag spelade in åt Elin när hon hade flyttat in i sin lägenhet i Sandsborg. Så småningom fick jag alltså tillbaka det, för att hennes bandare hade gått sönder, och nu flera år senare har det kommit till ro i mitt nya kök efter att ha samlat damm alldeles för länge.
Men nu ska jag nog spela in ett nytt köksband.
/Alva
B'Day!
Nelly Furtado, Justin Timberlake, Christina Aguilera, Beyoncé... När var den kommersiellt gångbara R&B-musiken så fantastiskt bra senast? Jag vet inte. Men jag dansar som en galning. B'Day är onekligen en av årets bästa skivor.
/Agnes
myspace
Här är två bra kritiska artiklar om myspace och murdoch ...
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=562514
http://www.generatorspace.com/myspace-criticism
... för att kompensera för den här länken till http://www.myspace.com/cheebacabra, som är riktigt trevliga!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=562514
http://www.generatorspace.com/myspace-criticism
... för att kompensera för den här länken till http://www.myspace.com/cheebacabra, som är riktigt trevliga!