Soulbloggen

Anthony Hamiltons The Point of It All - hans femte album, tänk vad tiden går - har fått lysande recensioner överallt. Därför bestämmer jag mig för att jag inte behöver ha dåligt samvete över att skriva att den är dålig. Han klarar sig ju bra ändå, käre gamle Anthony. Det kanske är jag som suger, inte han. Det kanske är jag som inte förstår. Men jag tycker den är hur tråkig som helst. Jag tycker inte att jag får möta honom, den där gamle vännen. Det känns som att han har virat in sig i glittertejp och skapat ett gulligt paket, när det var honom själv jag ville ha. Jag blir bara irriterad och disken tar aldrig slut när man försöker få undan den till det här soundtracket.

Men nog om det. Jag stänger av Anthony nu och lyssnar på holländska Giovanca i stället. Hennes Subway Silence är mycket trevlig och till skillnad från The Point of It All engagerar den, väcker den nyfikenhet, höjer den humöret, är den utmärkt att diska till. Nu kom jag på vem hon påminner lite om - Venus Malone!