Soulbloggen

Syleena Johnson släppte ju sin Chapter 4:Labor Pains härom månaden på sitt "Aneely Records". Jag sprang över den här sågningen, som är både intressant och välskriven, och det slog mig att jag ju ändå måste kommentera detta.

Chapter 4 är ju utan tvivel Syleenas rent objektivt sett sämsta skiva någonsin. Jag tycker fortfarande att hon började på topp med Love Hangover (This Time Together by Father and Daughter var lite väl bluesig och plojig för min smak men i och för sig intressant), fortsatte på hög nivå med Chapter 1 och sedan har nivån åkt ner ett snäpp för varje album - men alltid haft åtminstone ett par höjdarspår på varje skiva.

Jag minns att hon i början av karriären brukade tillfrågas i intervjuer om varför hon inte gjort någon cover på pappas Is it Because I'm Black. Och att hon svarade att det kommer. Att hon skulle göra det när hon mognat lite. Man fick känslan av att hon liksom inte tyckte att den platsade bland det där som recensenten ovan ("controversy") kallar "nonsensical, immature, shallow, explicitly sexual lyrics".

Nu helt plötsligt ligger den där, bland de mest nonsensartade texterna någonsin (För jag kan hålla med om att de där texterna har tappat sin charm lite, blivit lite mer slentrianartade med tiden. Förr älskade jag dem - för att de trots sin banalitet var så fulla av en verkligt plågsam värk.) - jag vet inte om Syleena glömt bort sin forna inställning eller om hon helt enkelt struntar i den. Is it Because I'm Black är hur som helst skivans bästa spår. Hon kommer till sin rätt här, med sin frasering, sin känsla och styrka.

Svårare har hon på resten av skivan som verkligen präglas av sunkigt, trashigt låtmaterial. Den här musiken är ungefär så okreddig och smaklös som musik kan bli. På fotografierna i omslaget sitter Syleena med förförisk blick, papiljotter i håret och de särade benen i spandextights framför mikron. Det är fult och roligt, men det är ju det som är grejen med henne!

"I wanna be somebody so bad ..." suckar hon fram i Is It Because I'm Black.
"I just wanna be me ..." sjunger hon mer tanklöst i nästa låt.

Shoo Fly försöker återskapa dödsallvaret i de hemska låtarna från början av karriären: Hit on Me, Keep Holding On o.s.v. Den når inte fram, men halvvägs, och det räcker i det här fallet. Man hör att det är Syleena. Det är fint. Your Love är också fin. Syleena sjunger på. Startar sitt bolag och försöker hitta rätt väg. Man måste ju göra misstag ibland för att hitta rätt. Jag tror på henne. Jag skulle vilja höra henne samarbeta med Anthony Hamilton igen. Eller göra en skiva med jazzstandards. Eller gospel. Eller så kommer hon på något ännu bättre. Det kommer. Jag är inte orolig. Bättre att hon sitter vid mikron i det smaklösa köket än att hon är ute och knarkar. Det blir bra det här. Jag litar på dig Syleena. Vi hörs.

Jag har rensat ut gamla tidningar. Ett gäng The Source från 2001 och 2002. Gidappa. Sonic. Och så ett par tidningar som jag inte klarade av att slänga; några nummer av en gratistidning som delades ut i Malmö ett tag och som jag skrev ett par texter i.

När jag bläddrar fram de här texterna, som jag alltså inte läst sedan de kom i tryck hösten-vintern 2003, alltså för drygt fem år sedan, är jag redo med pinsamhetsminen. Jag tänker: jag var bara 18 år.

Men det som slår mig när jag läser dem är att de är motsatsen till pinsamma. De är bra. Riktigt bra. Bättre än exempelvis något jag skrivit på den här bloggen.

Det har tagit flera dagar, kanske en vecka, att skriva den här texten. Den har trängt sig på i medvetandet men jag har inte tagit mig för att skriva ner den. Förrän jag skrev ett par meningar häromkvällen när jag kom hem från ett dansgolv någonstans, ett sådant där svettigt, seriöst, danspålivochdöd-golv. Men det var sent, och jag var trött, så jag slog ihop datorn och gick och la mig.

Men nu sitter jag här igen och försöker få fram det, försöker förstå vad det är vad jag vill säga.

Tills min man skall gå till jobbet och jag måste gå ut i hallen och krama och dansa honom hejdå (till Klara Kazmi) innan jag kan sätta mig igen.

Det som fanns i de där texterna och som till stora delar gått förlorat i övergången till bloggandet var dels research och allmän insatthet. Men det var annat också. Det var en språklig driftighet och lekfullhet som efter fem terminer på Institutionen för nordiska språk och massor av läsning ersatts av ökad medvetenhet och känslighet, på gott och ont. Jag skulle i dag, efter att ha läst Teresa av Avila och gänget, aldrig i livet påstå att det finns ”mystik” i Meshell Ndgeocellos musik. Men när jag nu läser det i en av de där gamla texterna tycker jag ändå att det är bra.

Men den tredje och största grejen jag ser i de där texterna och inte längre känner igen mig i är helt enkelt en sorts inställning. Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och kalla det naivitet, men det är inte det det handlar om. Jag var inte naiv. Men jag trodde verkligen på det här med soulmusiken. Det var som en sorts mission, att sprida den goda musiken till folket.

Faktum är ju att jag blivit mer trosviss sedan dess, inte mindre. Men vad gäller musikbranschen har jag blivit tvivlare. Och pressen med, för den delen. Jag orkar inte ens läsa recensioner längre. När jag gör det skäms jag och blicken sjunker. Nästan ingenting handlar om själva musiken, om vad den gör med människan som hör den. Och de artister som öht kommer till recensionssidorna gör det för att de blivit skickligt marknadsförda. Hur orkar man delta i det där?

När jag går med de här tankarna börjar han rensa bland gamla vinylskivor också. Jag tittar igenom de bortsorterade, de som ska säljas - om det går, vem köper begagnade hiphoptolvor från 2001? Vem utom sextiotalsnostalgikerna går i skivbörser nuförtiden?

Mitt i allt det här kommer Mohammed Alis Processen. Och med den här bakgrunden känns den så hoppingivande. Det är som att de kör över både tvivel och ytlighet och bara tror på att det de gör faktiskt betyder något. Jag tror att det här är den sista hiphopskivan i mitt liv. Soulen får stanna ett tag till.

Jag har börjat blogga så smått på Spotifylistor. Det gör väl denna bloggs framtid ännu osäkrare än tidigare. Men på Spotifylistor finns också Andil och Emanuel, som är flitigare bloggare än jag. Så börja läs den nu!

Senaste dygnet  har jag lyssnat på Benny Sings.

Vi ses därborta då!

/Alva

Soulinterviews har intervjuat Maysa Leak, som sjungit bl a i ett av mina gamla favvoband Incognito.

Anthony Hamiltons The Point of It All - hans femte album, tänk vad tiden går - har fått lysande recensioner överallt. Därför bestämmer jag mig för att jag inte behöver ha dåligt samvete över att skriva att den är dålig. Han klarar sig ju bra ändå, käre gamle Anthony. Det kanske är jag som suger, inte han. Det kanske är jag som inte förstår. Men jag tycker den är hur tråkig som helst. Jag tycker inte att jag får möta honom, den där gamle vännen. Det känns som att han har virat in sig i glittertejp och skapat ett gulligt paket, när det var honom själv jag ville ha. Jag blir bara irriterad och disken tar aldrig slut när man försöker få undan den till det här soundtracket.

Men nog om det. Jag stänger av Anthony nu och lyssnar på holländska Giovanca i stället. Hennes Subway Silence är mycket trevlig och till skillnad från The Point of It All engagerar den, väcker den nyfikenhet, höjer den humöret, är den utmärkt att diska till. Nu kom jag på vem hon påminner lite om - Venus Malone!

I vardagsrummets ordentliga, fina högtalare är det nog e.s.t:s Leucocyte som spelats mest under hösten.

Men i de halvtrasiga lurarna som följer med på promenaderna kors och tvärs hit och dit genom under mellan bort och hem, där har Camille varit uppriktigast, närmast.

Hör bara på den här så förstår ni.

Och se sedan på alla hennes videos, de ligger där allihop. Missa inte Money Note. Kolla på liveklippen också.

Hon använder rösten och prövar sig fram med stämmor på ett sätt som kanske kan påminna lite om Zap Mama. Men den jämförelsen känns mest som ett tvång. Det är underligt att inte fler gör sådant. Hon är hur som helst mer postmodern än Zap Mama. Orkar inte förklara på något annat sätt vad jag menar, inte just nu i alla fall.

 Och så ser hon ut såhär:

Kjell Alinge skrev fint igår i Eldoradobloggen om nyfikenheten, glädjen att upptäcka ny musik.  "Det nya saknar betyg, vilket borde vara underbart." Men hur musikjournalistiken sektat ner sig och blivit så inskränkt, förlorat den där nyfikenheten.

Och det är ju sant att musikrecensionssidorna är det mest förutsägbara i hela min dagstidningen (och då är ändå konkurrensen verkligt hård ...). Även litteraturjournalistiken är inskränkt men där händer det i alla fall att man hittar något nytt. Varför läser man egentligen musikrecensioner numera? För att skratta åt sågningarna kanske - de är oftast de mest välskrivna.

Men det finns alternativ till etablerad svensk musikjournalistik. De där nättidningarna vi skrev åt på 00-talets början finns inte kvar, men det finns bloggar (tipsa gärna ...). Det finns myspace. Här och där finns det faktiskt en engagerad och nyfiken själ inom musikbranschen. Men framför allt finns det en musikjournalistik utanför Sverige. Det är synd bara att den är så osynlig här. Den borde översättas.

Kanske nöjer vi oss med sekteriet. Vi orkar inte upptäcka något nytt. Det finns onekligen en enkel och ljuv tjusning i att älska det "rätta" och hata resten. Kanske har ingenting hänt sedan Killinggängets Expressen Fredag-parodier. Det är bara frisyrerna som är nya.

I dagens DN hade de satt Nanushka Yeaman på att recensera Fiddler/Sly&Robbie. Den sista meningen var riktigt pinsam:

Ändå bevisar Amp Fiddler med medelmåttiga melodier och sporadisk falsksång varför han trots hajp aldrig tagit sig till den absoluta neo soul-toppen.

Ungefär som att framgång skulle ha något med begåvning att göra ... (Och förresten, så hajpad har han väl aldrig varit?)

Annars håller jag med henne om att Sly & Robbie har fått för lite utrymme.

Agnes tipsade om lilla fina Brown Sugar, som ni kan lägga till under bokmärken i stället för denna sega, gråhåriga blogg. Bland annat har de skrivit en hel del om Jazmine Sullivan, som sjunger ganska mycket som Lauryn Hill och faktiskt lyckades konkurrera ut Raphael Saadiq som kvällens godnattsångare.

Också Amp Fiddler har börjat lägga upp låtar från sitt kommande album nu. Inspiration information (kopplingen till Shuggie Otis har jag inte riktigt fått grepp om, men den kanske inte är så långsökt ändå ...) är ett samarbete med dubmästarna Sly & Robbie, ett oväntat men lyckat drag, känns det som! Jag älskade ju hans debut men när Afro Strut kom kände jag att jag tröttnat lite på Amp Fiddler. Nu blir man dock nyfiken igen! På hemsidan såväl som på myspace kan man även kolla på en sorts pr-video från inspelningen och sånt, den är lite väl slick men också lite gullig. Låtarna är hur som helst riktigt nice!

Raphael Saadiq har börjat släppa låtar (eller, delar av låtar) från sitt nya album The Way I See It på myspace nu. Ni borde lyssna! Den som gillade Ray Ray (och vem gjorde inte det?) kommer gilla det här, känns det som ...

Meldeah och Pluralis har just släppt EP:n Focus här vilket föranledde en liten MSN-konversation om skapandet i allmänhet och av de här låtarna i synnerhet, om att samarbeta med folk, om hemligheter och annat:

miah säger:

www.johnik.com/focus

Sine ira et studio säger:

grymt! tack så mycket, lyssnade lite snabbt på myspace igår det lät riktigt bra, men jag ska ladda ner nu

miah säger:

oh fint

Sine ira et studio säger:

är du nöjd?

miah säger:

ja. för att ha skapat de låtarna på ett par dagar är jag mkt nöjd. jo..det är musik jag tycker om. sen är det ju alltid saker man önskar man hade kunnat ta om/ändrat etc..

Sine ira et studio säger:

hehe ok. ja men så är det nog alltid ... det verkar svårt att skriva fyra låtar på två dagar tycker jag! skulle jag nog aldrig kunna göra ... eller man måste nog trivas och samarbeta väldigt bra ihop tänker jag mig

miah säger:

jag tror det var 3 dagar men 2 aktiva.

miah säger:

men esh. jag orkar inte ha prestige då det gäller musiken för då vet jag att jag bara låser mig själv och det bara blir inget alls. höhö




(---)

Sine ira et studio säger:

jag kanske kunde lägga upp lite av den här konversationen på soulbloggen ... fast då får jag fråga lite mer

miah säger:

haha fråga på mer du fröken. jag äter morgonchoklad och juice och är aningen bakis..men jag är den jag är..höhö

Sine ira et studio säger:

men jag undrar hur ni gjorde då när ni skrev, hur processen såg ut

miah säger:

oh. jadu, vi har pratat i flera år att göra musik tillsammans. han gästade på en låt när jag och cleo släppte ep i början av 2007 och jag gästade på hans skiva "secondary utopia" samma år.

miah säger:

vi bestämde oss i våras att nu skulle vi bannemej få tummen ur och bestämde ett par dagar då ingen skulle boka upp någonting (tror det blev en torsdag-söndag).

miah säger:

sedan pratade jag med min vän/producent johnik och frågade om han hade några trevliga produktioner till övers och vi fick ett tiotal. valde ut några stycken vi tyckte om och skrev lite hemma, så vi hade några idéer när jag väl kom till malmö (där pluralis bor).

miah säger:

första kvällen hade vi material till max 2 halva låtar men sen hände nånting andra dagen och vi valde om beats och var väldigt kreativa. vi spelade in i drygt 2 dagar (med paus för tårta och linssoppa hos en tokig electro-vän)

Sine ira et studio säger:

hade ni liksom kommit överens om vad ni skulle skriva om då eller?

Sine ira et studio säger:

med det ni gjorde hemma menar jag

miah säger:

vi hade tema på de två första låtarna. men det ändrades ganska mycket under processen, men det funkade väldigt bra att jobba tillsammans, inga spärrar och provade oss fram på mycket. lekte mycket med musiken.

miah säger:

näe. inte egentligen. det blev lite "Pax" om jag fick en känsla för en produktion och skrev några rader ringde jag honom och var "än så länge heter den här låten så här och den handlar om..." och han var helt "ookej"

miah säger:

men det var ju bara skelett till låtarna, några rader här och där och kanske någon lite melodi, så det mesta jobbades ju ihop när vi var i malmö.

miah säger:

"slugabed" skrevs faktiskt då vi hade sett en kortfilm som heter "sjusovare" av min vän poeten Ismael Ataria. då föll många bitar ang. den låten på plats

Sine ira et studio säger:

hehe kul ... men är det inte svårt att skriva tillsammans på plats, blockerar man inte varandra?

miah säger:

det hela var väldigt opretentiöst och jag tror att det var så pga att båda har respekt för varandras musik och vi är ganska.. dekadenta när det gäller lyrik.

miah säger:

nä. inga blockeringar, man måste ge varandra space. sitter någon tyst och är helt inne i skrivandet kan man ju inte tjoa på personen i fråga..

Sine ira et studio säger:

mm ... så det var ändå så att du gjorde dina saker och han sina och så la ni er inte i varandras så mycket, typ?

miah säger:

jo. fast jag skriver mitt, han sitt sen intergrerar vi i det och har tankar/åsikter om varandras utan att trampa på tårna.

Sine ira et studio säger:

ok. de senaste grejerna du gjort har ju varit mycket "i par", har det blivit så för att det passar ditt sätt att skriva och jobba? det låter ju så enkelt när du beskriver det ...

miah säger:

haha. näe det är väl mer att även fast jag försöker vara prestige-lös känner jag mig inte helt mogen för att släppa eget nu.. eller ja tills nu..jag skriver på grejer som förhoppningsvis blir en ep i vinter.

miah säger:

det är enklare att göra med andra för då bollar man mer, när man skriver helt själv kan det blir så galet intimt, och jag har inte kännt mig helt redo för att vara så intim än.. tror jag. för jag måste vara intim.

Sine ira et studio säger:

hmm det känns som att du har sagt det här så länge, det känns som att du sitter och håller på en hemlighet, som man blir mer och mer nyfiken på

Sine ira et studio säger:

så det är lättare att sänka kraven när du släpper sakerna tillsammans med någon annan?

miah säger:

nääe det vill jag inte egentligen säga, men släpper man med andra så är det mer en process tillsammans. jag kan bli så intensiv i mitt tänkande att jag efetr ett tag inte har en aning om vad jag menade från början..då kan det vara skönt att ha någon som pluralis eller fröken bredvid som berättat vad jag tänkte från början.. jag är ganska virrig förstår du

miah säger:

höhö. bara att släppa melancholy session vilken blev inspelad i ett vardagsrum m. en vän på ak.gitarr var ganska läskigt..

miah säger:

jag har mkt inombords, kan absolut inte säga att jag har mer inombords än vad andra har, för det tror jag inte. bara att jag är en sån extrem känslomänniska som väger alla små tankar och känslor så de blir så stora.

miah säger:

och det kan bli läskigt att spela in och sen höra

miah säger:

fast jag står för allt jag gör. I do!

En fin och rätt bra intervju med Ledisi ligger uppe på christianitytoday, av alla ställen. Hon säger bland annat att hon planerar att turnera "overseas" i höst, men det har jag inte sett något av på hennes turnéschema, tyvärr ... Annars pratar hon mest om andlighet och om hur underbart det är att ha blivit mainstream, haha. Men hon är fortfarande grym, och man unnar ju henne all framgång efter alla motgångsår. Såhär säger hon om hur det var efter att hon släppt den fina Feeling Orange but Sometimes Blue:

So I wasn't making any money and I was nearly homeless, unsure whether I should continue in the business. It seemed like I was popular enough to be popular, but not enough to get to the next level. Looking back, I think it had to do with some self-esteem [issues] and not getting my spiritual base back in alignment.